Idag har Gabriel namsdag! Sin allra första namsdag! Grattis till honom!




Jag låter bodyn tala för bilden=)




Han ber en liten morgonbön om att han inte vill att jag ska diska idag,
för det är så tråkigt tycker han=)

Grattis till Våran älskade Gabriel som "fyller" 4 månader idag! Stora killen!


Sitter i barnstol och kikar på TV. Säger man barnstol?

Jag är förövrigt utmattad och orkar ingenting mer idag. Därav den usla uppdateringen. Det är en fullbokad vecka denna veckan. Varjedag har vi varit på två olika ställen. Knappt varit hemma. Nu behöver jag pannkakor, sen sova! Godnatt!

Fast en sak till, jag måste notera så att jag kommer ihåg det att han idag grep efter en leksak för första gången! Han ville ta i den och det gjorde han! 23 Mars alltså=) Han gör mycket samma dagar som han fyller månad. För exakten månad sedan skrattade han ju första gången ljudligt=)

Ojojoj, nu missade jag den stora dagen som faktiskt va igår! Jag har tänkt på det i flera veckor att jag inte får missa den!

14 Mars 2010. Dagen då jag upptäckte livet inom mig och inget längre va som vanligt. Igår va det ett helt år sedan jag med skräckblandad förtjusning kikade på plusset och undrade om det ens va på riktigt.

Det är lixom så abstrakt. Man håller ett bevis i sin hand, men man känner det ännu inte inom sig. I flera dagar hade jag gått och undrat, men inte trott att det verkligen va så. Man beskyller helatiden sig själv för att känna efter. Man vågar inte hoppas för mycket för det behöver ju inte vara så, och är det så så kan det gå fel på vägen.
Så många tankar vandrar fram och tillbaka i huvudet tills man tillslut gör det där testet och så kan man plötsligt inte tro det.

Plötsligt kände jag mig ömtålig som en såpbubbla, livrädd. Lycklig, förväntansfull och overklig.

Nu är han verklig. En riktig liten människa som förgyller mitt liv och ger mig många skratt om dagen! Han är min gåva och min skatt och aldrig har jag älskat ett liv som jag älskar Gabriel.


14 Mars 2010. Plusset.


23:e November 2010. Gåvan Gabriel.

Idag blir skrutten 16 veckor. Nästa Onsdag blir han 4 månader! Stor kille! Då ska vi så smått börja testa lite mat. Det är så roligt att han utvecklas och blir större, men samtidigt vill man bara ha en liten liten bebis ibland.

Sedan förra veckan har han:

*Blivit bättre på att försöka vända på sig. Han kämpar mer och mer varje dag och snart går det!

*Börjat intressera sig för att gripa efter saker. Han tar oftare och oftare tag i saker, jag vet inte om det är medvetet alltid. Det tror jag inte.

*Han jollrar mer och mer. Eller pratar som jag kallar det. Det är ju någonslags konversation han försöker med iaf.

Det va väl ungefär det som händer just nu. Inget nytt, men han filar på det han kan=) Sen vi va i hos min moster och hennes två barn kan han ju nu även sova i de värsta oljud. Det är jättebra! Jag borde åka dit oftare och träna honom! Före vi va där vaknade han alltid när det hördes något högre ljud eller när jag tex kom in på maxi. Nu sover han sig igenom när jag handlar och det är så skönt!=)

Nästa vecka får han ju börja smaka på mat men jag tror jag kommer vänta någon vecka till. Inte börja direkt på dagen. Nä, lite liten känns han för det.

Här får ni något SÖTT att kika på:






Haha, Fredrik skulle ta en bild på mig och Gabriel. Fint va?=)


Det känns som att han riktade kameran lite mer mot Gabriel? Och Gabriel
verkar inte tycka det är något fel med det=)


Och bara för att jag kom med så måste Gabriel se ut som att det kom
in ett spöke i badrummet..


Gabriel gillar att bada och när man kittlar honom under hakan=)


GulleGroda!


Vad skulle han göra utan sina älskade händer?


Nybadad och ren och upptagen ur badet=)

Nu sover sötbebisen i sin säng. Redan 20:20 somnade han så jag kommer få en tidig morgon i morgon. Men vad ska man göra? Han va ju trött och jag kan ju inte hindra honom från att somna så "tidigt". Egentligen är det väl inte tidigt, men innan gick han alltid och la sig när vi gick och la oss men nu är han trött runt 20-21 varje dag. Han har nog hittat sin egen dygnsrytm. Nu ska jag passa på att äta kvällsmat och Surfa runt!

Ja, 14 veckor va det visst=) Det är inte lätt att hålla reda på veckorna längre, men han är 3 månader iaf, det vet jag.

Denna veckan tycker jag ändå att det har hänt endel saker:

*Han har börjat skratta! Första riktiga skrattet kom på hans 3 månadersdag alltså 23/2. Det är så fiint!
*Han har börjat inspektera sin händer och fötter. Han tittar på dem som att han aldrig har sett dom förut
någosin. Lite kul=)
*Han suger på händerna konstant. Han har ju sugit på dem länge, men nu är det heeeeelatiden.
*Babygymmet går att ligga i längre stunder nu!
*Det har blivit mer intressant att försöka vända sig till mage från rygg. Snart så...
*Jag börjar ana en liten mammighet hos honom. Ibland är det bara jag som är ok att vara hos och om jag då släpper honom till någon annan så kollar han på mig som om jag har svikit honom ungefär. Han kommer nog bli en mammig liten kille=)

Jag ska försöka få en liten film på när han skrattar så att ni får se det med, det är såå vackert=) Fredrik är roligast så det krävs nästan att han är hemma så att jag kan filma, för det går inte filma och försöka få honom att skratta samtidigt=). Det går knappt få honom att le och komma med på bild samtidigt nu heller för ha tittar så intresserat på vad man håller i handen. Lite dumt=)

På Fredag ska ju jag ta med mig Gabriel och åka tåg till Malmö. Vi ska göra ett byte i Alvesta. Jag vet inte hur detta ska gå, men jag hoppas innerligt att han är på bra humör och inte gör så mycket väsen av sig!


Tänk när han va en sånhär liten, liten liiiiten bebis. Hur kan det ens vara
möjligt att han blivit så stor?


Skillnad!

Min lilla bäbis växer för fort!

Lite dåligt med bilder i bloggen idag ser jag, så jag slänger in några på mitt finaste lilla hjärta!



Såhär har han mestadels sett ut idag, min stackare..


Men han är alltid fin ändå=)


Haha, hittade denna bilden, det är bröstmjölk i flaskan om någon undar.
Han ser ut att inte riktigt fatta grejjen...


Inte ens en månad gammal, så söt man kan vara!!

Igår efter att jag och Gabriel varit på BVC så kom Sandra hit. Hon har en superavancerad kamera som hon köpt ett nytt objektiv till som hon vill lära sig lite bättre, därför kom hon hit och lekte proffsfotograf=)

Hon tog nästan 200 bilder på Gabriel och dom blev så fina! Det är så roligt att ha riktigt fina bilder på sin lille bebis och Sandra behövde något fint att träna på=) Här är några lyckade foton:










Gullungen 3 månader!!

Idag va vi på BVC. Det va en månad sen vi va där senast och idag va det 3- månaderskontroll och vaccination. Vi började med att prata lite om månaden som gått och jag fick berätta lite hur han är, hur mycket han sover osv, sen va det avklädning och dags att vägas. Spänningen steg!!

Min "lille" klump är en riktig liten knubbis=) Han väger nu 6940 gram. Alltså nästan 7 kg. Marie, som BVC- tanten heter undrade om jag hade börjat ge honom ersättning för hon tyckte han växt så mycket, men nej svarade jag, amning är det som gäller och hon är mäkta imponerad av min mjölk som måste innehålla 99% fetthalt eller något=)

Men det är bra att han växer och hans kurva planar ändå ut för nu ligger han bara ett streck över medel, innan va det två så ha är inte onormalt stor om någon trodde det=)

Han har även växt 10 cm sen han föddes så nu mäter han 63.2 cm. Efter vägning och mätning va det dax för de hemska sprutorna. Först stack hon honom i vänstra låret medans jag underhöll honom med en liten leksak. Det gick bra, han rykte bara till lite av sticket. Sen fick han sitt första plåster och sen stack hon i högra låret. Där tog hans tålamod slut och gallskriket tog över. Det va så himla synd om honom!

När vi va klara satt vi i väntrummet och ammade en stund för att lugna ner honom och sen ner i vagnen för att sova, och han somnade djupt! Stackarn, inte lätt att få sina första sprutor! Men duktig va han!

Vi anmälde oss även till en föräldragrupp som börjar den 8:e Mars och det ska bli roligt att kanske träffa andra med bebisar i samma ålder.

Jag hoppas inte att han får feber ikväll nu, jag köpte alvedon som man trycker upp i rumpan för säkerhetsskull. Han har varit extremt gnällig nu på eftermiddagen men nu är det bättre. Jag fick ut en massa stora pruttar förut=)


Han har även varit lite fotomodell idag. Det ska jag berätta mer om senare=)




Vackra unge!!

Herregud, jag höll på att glömma att det är Tisdag idag och att Gabriel blir ännu en vecka äldre! Och i morgon blir han tre månader!

Denna veckan har det inte hänt allt för mycket i utvecklingen. Det händer säkert en massa saker i hans lilla huvud som man inte ser än, men änså länge finslipar han det som han redan lärt sig=)

Jag la honom på mage igår i babygymmet och efter en stund blev det lite jobbigt så då började han luta åt ena hållet för att sedan tippa över och hamna på rygg. Då blev han verkligen förvånad och det såg ut som att han funderade på vad det va som egentligen hände! Lite roligt=)

Annars så fortsätter han att dreggla och prutta med munnen, och med rumpan med=)

Han är verkligen lättskrämd! Hör han ett plötsligt lite högt ljud så hoppar han till och ser livrädd ut stackarn..Blir han riktigträdd så börjar han gallskrika och det är såå sorligt!
Babygymmet är fortfarade ingen hit, men det går bättre och bättre.

Nu börjar han tycka att jag är tråkig så jag måste ta honom, men i morgon ska vi till BVC och vacciera honom och vägas och mätas och sånt=) Återkommer med svaren=)


Igår va det iskallt här hemma så han fick en extra tröja=)


Vi gillar inte kyla, men söt blir han=)


I Lördags tog mamma avtryck på hans händer och fötter som ska bli
till en slags tavla som vi ska få i doppresent!


Prosit!!

Igår blev alltså Gabriel 12 veckor gammal och om en vecka blir han 3 månader!
Det går framåt i utvecklingen helatiden, men just nu vet jag inte vikt och längd, det ska vi kolla på BVC nästa tisdag för då ska vi på 3-månders kontroll och ta lite vaccinationer.

Han kom in i en utvecklingsfas runt v.8 som höll i sig till förra veckan nästan, tills slutet av v.10. Då va det ganska svårt att få honom att sova och han va rätt gnällig hela dagarna.
Nu har han tagit sig ur utvecklingsfasen och det är lätt att få honom att somna om kvällarna och på dagarna är han glad för det mesta.  På Eftermiddagarna och kvällarna är han fortfarande ganska gnällig men det är ju normalt för de flesta bebisar att vara lite snuttiga och ledsna om kvällarna.

Sen förra veckan har han lärt sig lite saker:

*Han tar händerna till munnen helatiden och suger på dem konstant
*Han kan styra armarna lite bättre dit han vill, men han kan inte greppa tag om saker och sånt än.
*Han har lärt sig göra pruttljud med munnen så det flyger dreggel överallt.
*Han pratar ännu mera och numera har vi "samtal" då vi pratar länge med varandra.
*Han härmar oss mer och mer när vi pratar  med honom, säger jag tex "agi" så säger han det med osv.
*Han har börjat dregla!
*Detta kanske inte tillhör utvecklingen men han har börjat vrida på sig på skötbordet när man ska byta blöja  och sånt och det är väl en början till att försöka vänd sig till att ligga på mage. Blöjbytena blir svårare och svårare från och med nu=)

Ja, det går fort! Snart kryper han väl med=) Jag har introducerat "leka på golvet" nu och satt upp babygymmet och har leksakslådorna fulla och redo på köksgolvet! Det går bättre och bättre men än är det inte roligt särskillt länge att ligga på golvet. Han försöker inte vända sig eller hitta på något än, han bara ligger där och ser ut som att han tycker jag är knäpp som lägger honom på golvet. Men jag kämpar vidare!

Lite bilder som tagits under tiden vi va borta:


Om man är trött kan man somna hos pappa=)


Jag satte honom i soffan när vi skulle till tobbe och sandra och han somnade
typ direkt, jag fick bara inte kort på när han hade stängt ögonen, men
det va väldigt söttt iaf!


Glad bebis!


Babygymspremiär!! Gick bra i ca 5 minuter=)


Händerna är GODA!


Och här är dregglet=)

Idag är det Tisdag! Gabriel föddes ju på en Tisdag vilket innebär att han blir en vecka äldre varje Tisdag. Idag blir han 11 veckor! Jag tänkte att jag ska skriva lite om hans utveckling varje Tisdag så ni får reda på allt nytt han lär sig!

Här kommer en liten sammanfattning om vad han kan nu:

*Hålla upp huvudet själv och det är stabilt
*Vänder sig efter ljud
*Jollrar och favorit "ordet" är "Ago"
*Börjat testa rösten litegrann och kommer upp i höga skalor ibland.
*Ler när man ler mot honom och har nästan börjat skratta. Han har "skrattat till" några gånger.
*Han försöker styra sina armar dit han vill, men det går inte riktigt än till hans stora frustation.
*Följa saker med blicken

Jag tror det är det mesta. Han är väldigt stark i hela kroppen, till och med så BVC sköterskan är imponerad=)
Han är ju som sagt en proffsammare så maten är det inga problem med.

Han känner igen sina mobiler och pratar med dem, men fortfarande tycker han inte det är särskillt roligt att underhålla sig själv längre stunder. Han gillar inte att ligga på golvet, men det ska jag introducera i den nya lägenheten tänkte jag. Där ska jag smälla upp ett intressant babygym och göra en liten lekhörna.

Jag uppdaterar alltså om hans utveckling varje tisdag och påminner självklart om när han "fyller månad".


Fredrik leker med honom så att han nästintill skrattar!


Det syns ju inte på bild, men här försöker han styra armarna. Full koncentration!


Och nacken är superstark!=)

Godmorgon.

Eller godförmiddag om ni hellre vill det, men idag tog vi visst lite oplanerad sovmorgon. Fy fy på oss.
Dagen startade med en rejäl bajskatastrof. Jag och Gabriel sov sött tills halv tio medans Fredrik va uppe och fixade sig till jobbet, plötsligt vaknar Gabriel och gnäller och stönar och har sig. Jag reser mig motvilligt och tar upp den lille stackaren som svarar med att trycka på så det brakar till i blöjjan...

Tre gågner!!!

Jag inser katastrofens faktum och inte långt efter det känner jag bajset rinna mellan mina fingrar medans jag står och bonkar på toadörren så att Fredrik ska öppna. Jag lägger min bajsiga bebis på skötbordet och inleder sanering.
Blöjjan va full och Gabriel helt bajsig. Jag torkar och torkar och får lägga pjamas i blöt.
När jag precis gjort honom skinande ren och ska ta  upp en ny blöjja så kommer det mer bajs!! Bajset landar såklart på handduken och kletar in sig på den skinande rena Gabriel och jag får börja om. Handduk i blöt, hämta ny handduk, torka, torka och så ta upp ny blöjja.

Men det tog inte slut där. Eller jo, bajset gjorde, men då kommer det en liten stråle kiss träffar mig rakt i magen. Jag fäktar med armarna och gör allt för att skydda mig, och lyckas tillslut på stopp på eländet.
Jag suckar högt. Får en känsla av att denna dagen inte kommer bli så mycket bättre och torkar igen.

Gabriel ligger oberörd av dramat och pratar och skrattar med sina fiskar.

Där tog dramat slut i alla fall och han fick på sig rena kläder och jag föll utmattad ihop på en stol i köket medans Gabriel låg och njöt av att fått ut allt elände som plågat honom halva morgonen.

Ja, det är fantastiskt att ha en bebis!!=)

Jag tror inte egentligen att det fanns en stor längtan efter en bebis.
Jag gillar barn, men jag är inte direkt barnkär kan jag inte påstå. Det fanns en längtan efter att få göra något annat. Något som kändes meningsfullt och som kunde kännas betydelsefullt.
Jag är inte en tjej med längtan efter att göra karriärer av något slag eller ett glamoröst liv. Jag har bara en längtan om att min vardag ska kännas meningsfull och rolig. Känslan av att vara viktig för någon annan är väldigt viktig för mig. Jag vill vara oersättlig och det är väl precis vad man är som mamma? Det finns inga andra man kan vara oersättlig för mer än sina barn, det är så lätt att bara bytas bort som vän eller som flickvän.
Men ingen kan byta mamma och en mamma har så stor betydelse.

Jag tillsammans med Fredrik har allt ansvar för vem Gabriel blir och det är för mig väldigt meningsfullt.

När jag tänker tillbaka tills för ett år sedan ungefär kan jag faktiskt inte riktigt förstå vad jag tänkte med. Jag ville helst bara få ett slut på min trista vardag och tankarna på en bebis kändes väldigt lockande. Det kändes som att jag redan hade så stor erfarenhet av bebisar efter att jag tagit hand om mina kusiner och min lillebror så mycket.
Jag kände en stor längtan efter någon som behövde MIG. Nu efteråt är jag så glad att det blev såhär, men jag hade inte i tankarna då vilket enormt ansvar det är att ta hand om ett så litet hjälplöst liv.

Så kom den 14:e Mars och den dagen hade ett plus på stickan att erbjuda mig. Jag befann mig mitt ute på havet mellan Sverige och Finland och satt på en trång liten toalett i våran hytt. Johanna hade tvingat mig att köpa ett test på ett Finskt apotek i Helsingfors för att jag gick och velade om hur jag skulle göra till kvällen då vi planerade fylla. Men mensen va försenad flera dagar och jag hade ju liiite ont i brösten, men jag vågade helt enkelt inte tro något.
Det blev ett tydligt plus på stickan direkt men jag trodde stickan blivit chockad av allt mitt kiss så jag väntade dom där tre minuterna och lite till men det va verkligen ett riktigt envist tydligt plus på den där stickan:




Här har vi det envisa plusset och bilden ovanför är på det digitala testet
jag gjorde när jag kom hem, för säkerhetsskull=)

Det kändes inte overkligt, men jag kunde heller inte tro att det skulle gå hela vägen. Den vägen var alldeles för lång ens för tankarna att nå till målet.
Att börja berätta för alla runtomkring tyckte jag va fruktansvärt jobbigt. Fredrik ringde jag såklart direkt och han blev nog inte chockad, men glad såklart. Malin och Johanna va ju med när jag testade och vi satt helakvällen och bara uttryckte: Jennie, du är gravid!/ Jag är gravid!
Nina va såklart inte heller några problem att berätta för. Det finns nog inget som är svårt att berätta för henne.

Men alla andra. Vi berättade för våra familjer i vecka 8, efter påsk. Alla blev glada och tyckte det va roligt, och jag hade inte väntat mig annat heller, ändå tyckte jag att det va så fruktansvärt jobbigt. Känske för att det nog inte va någon som väntade sig det, inte i min familj i alla fall. Dom trodde nästan att jag bara skojjade!
För jobbet berättade jag i v.16 precis innan den lilla magen började ta form. Jag tänkte säga det i v.12 egentligen men det gick bara inte. Jag va verkligen inte redo!

Rutinultraljudet gjordes i v.17 som vi trodde va 18 men jag blev bakåtflyttad 6 dagar. Jag visste inte hur jag skulle reagera på att se våran lilla skatt på ultraljudet, men jag ville verkligen inte gråta. Det gjorde jag inte heller.
Vi skrattade åt honom när han låg där inne och svalde fostervatten och sög på tummen, vände sig ifrån oss och inte ville vara med. Det va väldigt skönt att höra att allt såg bra ut och att hon inte kunde hitta några fel. Vi fick med oss två bilder på vårat friska lilla foster och fick det magiska datumet 20:e November. November som är en så fruktansvärt grå och tråkig månad lyste nu upp och blev efterlängtad.



Jag ville från början att magen skulle börja synas. Jag längtade tills folk skulle börja fråga om jag va gravid och säga grattis. Folk som jag inte behövde berätta för själv alltså. Jag hade alltid trott att jag skulle må så fantastiskt bra som gravid. Jag trodde att jag skulle gå runt och känna mig vacker och lycklig helatiden. Känna mig stolt över min stora mage. Vara en effektiv gravid kvinna som inte skulle ha några som helst problem med att bära några extra kilo och jag såg framför mig hur jag och Fredrik skulle ligga och känna efter sparkar.

Vissa dagar va det precis så fantastiskt, men dom flesta dagarna va det bara för mycket känslor och ångest. Efter v.25 när jag kommit hem från resan till Finland i början av Augusti va inget som vanligt längre.
Jag hade alldeles för mycket ångest. Ångest över att jag tyckte att jag rörde på mig för lite och inte åt vad jag borde och att folk jag gick förbi ibland rökte så det kom rök på mig. Då höll jag andan så länge jag kunde.

Jag kände mig inte som mig sjläv Och det blev inte bättre av att dom la in mig på sjukhuset när jag fick diabetes. Att få en kronsik sjukdom som man vet att man ska ha resten av sitt liv mitt i graviditeten va inte roligt. Jag grät mig iprincip igenom hela 6:e Augusti. Jag va helt chockad och trodde ju att jag aldrig mer skulle kunna leva mitt normala liv. Jag visste inget om diabetes. Bara att man inte kunde äta socker, trodde jag.

Efter denna chockande perioden kände jag varken mig själv, bebisen eller Fredrik som jag brukade göra.
Denna Perioden berättar jag inte allt för mycket om,  då kommer detta bli en hel bok om fruktansvärda känslor och hemsk sorg, och det är inte vad jag vill att ni ska tro att jag endast kände. Men det värsta under denna perioden va att jag inte kunde hitta mig själv. Det resulterade i ett enormt kontrollbeov som jag inte riktigt blivit av med än idag. Att jag inte hade kontroll på mina egna känslor och vad som hände i min kropp gjorde att jag skulle ha kontroll på allt annat istället.

Jag hade extrem ångest över att jag inte kände att vårat barn skulle komma till en lycklig familj. Jag blev livrädd att jag skulle åka på en förlossningsdepression efter förlossningen och att jag inte skulle älska bebisen. Ibland när jag vaknade på nätterna och kände honom sparka och röra sig därinne kände jag mig som världens sämsta människa när jag inte kände någon lycka. Jag kände mig bara rädd.
Jag kände att det finns så många andra som har kämpat i hur många år som helst som är mer värda att få barn än mig. Jag hade ju inte ens kämpat, bara fått vad jag ville ha men ändå kände jag mig inte lycklig just då. Jag va rädd att bebisen skulle känna på sig vad jag kände och därav inte tycka om mig när den kom ut.
Sjuka känslor, jag vet, men jag va nog väldigt påverkad av alla hormoner, och väldigt chockad efter beskedet om diabetesen.

Vi tog ju reda på att han va en han och det kändes väldigt bra, det ångrar jag inte alls. Det kändes så bra att veta vad det va som skulle komma ut ur mig, lite som att vi redan lärt känna honom. I början trodde jag starkt på en tjej, men jag blev glad att det va en pojke. Det kändes så rätt på något sätt.
Jag tror att jag hade all denna ångest och rädsla för att jag älskade honom så mycket. Jag va rädd att han skulle dö i magen. Jag visste precis hur han va vaken och hur han sov i slutet och visste när han brukade sparka och inte, och gjorde han inte det efter sitt vanliga mönster så kunde jag inte koncentrera mig på annat än att försöka få honom att röra sig.

Min rädsla för förlossnignen är så svår att berätta om nu efteråt då jag är helt kär i min förlossning, men jag va livrädd från dag ett. Ändå ville jag inte prata med någon barnmorska om det. Jag kände att ingen kunde göra något åt rädlsan ändå för det va smärtan jag va rädd för och det gör ju ont att föda barn, det kan ju ingen göra något åt. Ibland kunde jag känna att jag hatade förlossningar. Jag ville inte föda och så va det.
Jag tänkte nog att jag skulle vägra när jag väl va där. Töntigt, ja, men jag va verkligen så himla rädd. Så rädd att jag samtidigt som jag älskade min bebis därinne överallt annat, faktiskt inte  längtade tills han skulle komma ut. Jag tyckte aldrig att det gick sakta, inte ens på slutet. Inte en enda dag gick långsamt, jag tycke bara att det gick så fort att jag nästan inte hann med. Men dagen kom, och jag älskar den dagen.

Jag tog ju inte så många kort under min graviditet, och det ångrar jag ju djupt nu som ni redan vet. Men jag mådde ju inte så känslomässigt bra, jag tror det var därför jag undvek att vara med på kort.
Jag tror inte det va så många som ens märkte att jag mådde dåligt, men jag ville dölja det väl, mest för att man ska vara glad att man väntar barn, det är inte alla som får det.

Mellan känslostormarna älskade jag ju ändå min tjocka mage och min livliga bebis. Jag njöt när jag kunde och kommer absolut att göra om det, nu är jag ju förberedd på att även om det är det underbaraste som finns att vara gravid, så kan det också vara ett rent helvete. Man är så utsatt, så ömtålig och så fruktansvärt omtumlad av hormoner, men med Gabriel som vinst är det värt varendaste motgång.


Lilla, lilla härtegrynet i v.13


Jättesuddig, men större=)


Detta va nog runt v.35..