Jag tror inte egentligen att det fanns en stor längtan efter en bebis.
Jag gillar barn, men jag är inte direkt barnkär kan jag inte påstå. Det fanns en längtan efter att få göra något annat. Något som kändes meningsfullt och som kunde kännas betydelsefullt.
Jag är inte en tjej med längtan efter att göra karriärer av något slag eller ett glamoröst liv. Jag har bara en längtan om att min vardag ska kännas meningsfull och rolig. Känslan av att vara viktig för någon annan är väldigt viktig för mig. Jag vill vara oersättlig och det är väl precis vad man är som mamma? Det finns inga andra man kan vara oersättlig för mer än sina barn, det är så lätt att bara bytas bort som vän eller som flickvän.
Men ingen kan byta mamma och en mamma har så stor betydelse.

Jag tillsammans med Fredrik har allt ansvar för vem Gabriel blir och det är för mig väldigt meningsfullt.

När jag tänker tillbaka tills för ett år sedan ungefär kan jag faktiskt inte riktigt förstå vad jag tänkte med. Jag ville helst bara få ett slut på min trista vardag och tankarna på en bebis kändes väldigt lockande. Det kändes som att jag redan hade så stor erfarenhet av bebisar efter att jag tagit hand om mina kusiner och min lillebror så mycket.
Jag kände en stor längtan efter någon som behövde MIG. Nu efteråt är jag så glad att det blev såhär, men jag hade inte i tankarna då vilket enormt ansvar det är att ta hand om ett så litet hjälplöst liv.

Så kom den 14:e Mars och den dagen hade ett plus på stickan att erbjuda mig. Jag befann mig mitt ute på havet mellan Sverige och Finland och satt på en trång liten toalett i våran hytt. Johanna hade tvingat mig att köpa ett test på ett Finskt apotek i Helsingfors för att jag gick och velade om hur jag skulle göra till kvällen då vi planerade fylla. Men mensen va försenad flera dagar och jag hade ju liiite ont i brösten, men jag vågade helt enkelt inte tro något.
Det blev ett tydligt plus på stickan direkt men jag trodde stickan blivit chockad av allt mitt kiss så jag väntade dom där tre minuterna och lite till men det va verkligen ett riktigt envist tydligt plus på den där stickan:




Här har vi det envisa plusset och bilden ovanför är på det digitala testet
jag gjorde när jag kom hem, för säkerhetsskull=)

Det kändes inte overkligt, men jag kunde heller inte tro att det skulle gå hela vägen. Den vägen var alldeles för lång ens för tankarna att nå till målet.
Att börja berätta för alla runtomkring tyckte jag va fruktansvärt jobbigt. Fredrik ringde jag såklart direkt och han blev nog inte chockad, men glad såklart. Malin och Johanna va ju med när jag testade och vi satt helakvällen och bara uttryckte: Jennie, du är gravid!/ Jag är gravid!
Nina va såklart inte heller några problem att berätta för. Det finns nog inget som är svårt att berätta för henne.

Men alla andra. Vi berättade för våra familjer i vecka 8, efter påsk. Alla blev glada och tyckte det va roligt, och jag hade inte väntat mig annat heller, ändå tyckte jag att det va så fruktansvärt jobbigt. Känske för att det nog inte va någon som väntade sig det, inte i min familj i alla fall. Dom trodde nästan att jag bara skojjade!
För jobbet berättade jag i v.16 precis innan den lilla magen började ta form. Jag tänkte säga det i v.12 egentligen men det gick bara inte. Jag va verkligen inte redo!

Rutinultraljudet gjordes i v.17 som vi trodde va 18 men jag blev bakåtflyttad 6 dagar. Jag visste inte hur jag skulle reagera på att se våran lilla skatt på ultraljudet, men jag ville verkligen inte gråta. Det gjorde jag inte heller.
Vi skrattade åt honom när han låg där inne och svalde fostervatten och sög på tummen, vände sig ifrån oss och inte ville vara med. Det va väldigt skönt att höra att allt såg bra ut och att hon inte kunde hitta några fel. Vi fick med oss två bilder på vårat friska lilla foster och fick det magiska datumet 20:e November. November som är en så fruktansvärt grå och tråkig månad lyste nu upp och blev efterlängtad.



Jag ville från början att magen skulle börja synas. Jag längtade tills folk skulle börja fråga om jag va gravid och säga grattis. Folk som jag inte behövde berätta för själv alltså. Jag hade alltid trott att jag skulle må så fantastiskt bra som gravid. Jag trodde att jag skulle gå runt och känna mig vacker och lycklig helatiden. Känna mig stolt över min stora mage. Vara en effektiv gravid kvinna som inte skulle ha några som helst problem med att bära några extra kilo och jag såg framför mig hur jag och Fredrik skulle ligga och känna efter sparkar.

Vissa dagar va det precis så fantastiskt, men dom flesta dagarna va det bara för mycket känslor och ångest. Efter v.25 när jag kommit hem från resan till Finland i början av Augusti va inget som vanligt längre.
Jag hade alldeles för mycket ångest. Ångest över att jag tyckte att jag rörde på mig för lite och inte åt vad jag borde och att folk jag gick förbi ibland rökte så det kom rök på mig. Då höll jag andan så länge jag kunde.

Jag kände mig inte som mig sjläv Och det blev inte bättre av att dom la in mig på sjukhuset när jag fick diabetes. Att få en kronsik sjukdom som man vet att man ska ha resten av sitt liv mitt i graviditeten va inte roligt. Jag grät mig iprincip igenom hela 6:e Augusti. Jag va helt chockad och trodde ju att jag aldrig mer skulle kunna leva mitt normala liv. Jag visste inget om diabetes. Bara att man inte kunde äta socker, trodde jag.

Efter denna chockande perioden kände jag varken mig själv, bebisen eller Fredrik som jag brukade göra.
Denna Perioden berättar jag inte allt för mycket om,  då kommer detta bli en hel bok om fruktansvärda känslor och hemsk sorg, och det är inte vad jag vill att ni ska tro att jag endast kände. Men det värsta under denna perioden va att jag inte kunde hitta mig själv. Det resulterade i ett enormt kontrollbeov som jag inte riktigt blivit av med än idag. Att jag inte hade kontroll på mina egna känslor och vad som hände i min kropp gjorde att jag skulle ha kontroll på allt annat istället.

Jag hade extrem ångest över att jag inte kände att vårat barn skulle komma till en lycklig familj. Jag blev livrädd att jag skulle åka på en förlossningsdepression efter förlossningen och att jag inte skulle älska bebisen. Ibland när jag vaknade på nätterna och kände honom sparka och röra sig därinne kände jag mig som världens sämsta människa när jag inte kände någon lycka. Jag kände mig bara rädd.
Jag kände att det finns så många andra som har kämpat i hur många år som helst som är mer värda att få barn än mig. Jag hade ju inte ens kämpat, bara fått vad jag ville ha men ändå kände jag mig inte lycklig just då. Jag va rädd att bebisen skulle känna på sig vad jag kände och därav inte tycka om mig när den kom ut.
Sjuka känslor, jag vet, men jag va nog väldigt påverkad av alla hormoner, och väldigt chockad efter beskedet om diabetesen.

Vi tog ju reda på att han va en han och det kändes väldigt bra, det ångrar jag inte alls. Det kändes så bra att veta vad det va som skulle komma ut ur mig, lite som att vi redan lärt känna honom. I början trodde jag starkt på en tjej, men jag blev glad att det va en pojke. Det kändes så rätt på något sätt.
Jag tror att jag hade all denna ångest och rädsla för att jag älskade honom så mycket. Jag va rädd att han skulle dö i magen. Jag visste precis hur han va vaken och hur han sov i slutet och visste när han brukade sparka och inte, och gjorde han inte det efter sitt vanliga mönster så kunde jag inte koncentrera mig på annat än att försöka få honom att röra sig.

Min rädsla för förlossnignen är så svår att berätta om nu efteråt då jag är helt kär i min förlossning, men jag va livrädd från dag ett. Ändå ville jag inte prata med någon barnmorska om det. Jag kände att ingen kunde göra något åt rädlsan ändå för det va smärtan jag va rädd för och det gör ju ont att föda barn, det kan ju ingen göra något åt. Ibland kunde jag känna att jag hatade förlossningar. Jag ville inte föda och så va det.
Jag tänkte nog att jag skulle vägra när jag väl va där. Töntigt, ja, men jag va verkligen så himla rädd. Så rädd att jag samtidigt som jag älskade min bebis därinne överallt annat, faktiskt inte  längtade tills han skulle komma ut. Jag tyckte aldrig att det gick sakta, inte ens på slutet. Inte en enda dag gick långsamt, jag tycke bara att det gick så fort att jag nästan inte hann med. Men dagen kom, och jag älskar den dagen.

Jag tog ju inte så många kort under min graviditet, och det ångrar jag ju djupt nu som ni redan vet. Men jag mådde ju inte så känslomässigt bra, jag tror det var därför jag undvek att vara med på kort.
Jag tror inte det va så många som ens märkte att jag mådde dåligt, men jag ville dölja det väl, mest för att man ska vara glad att man väntar barn, det är inte alla som får det.

Mellan känslostormarna älskade jag ju ändå min tjocka mage och min livliga bebis. Jag njöt när jag kunde och kommer absolut att göra om det, nu är jag ju förberedd på att även om det är det underbaraste som finns att vara gravid, så kan det också vara ett rent helvete. Man är så utsatt, så ömtålig och så fruktansvärt omtumlad av hormoner, men med Gabriel som vinst är det värt varendaste motgång.


Lilla, lilla härtegrynet i v.13


Jättesuddig, men större=)


Detta va nog runt v.35..