Jag vill gärna dela med mig av min förlossningsberättelse, därför skriver jag ned den här. Bloggen är ju inte särskilt aktiv men vem vet, ibland kanske det dyker upp ett inlägg. Kändes som rätt ställe att skriva den på i alla fall. Jag delar tyvärr inte med mig av några bilder från förlossningen denna gången. Vi hann knappt ta några och de som finns är när jag ser otroligt plågad ut och när Ebba precis kommit ut. Ni kan nog tänka er hur båda alternativen ser ut=)
Jag själv älskar att läsa om andras berättelser och jag vet att det är endel som är nyfikna på att höra om min, så varsegod!

När Ebba kom till jorden..

Måndagen 4:e Mars.
Jag anade ingenting, men kroppen förberedde sig för förlossning i smyg. Jag tänkte mycket på förlossningen den dagen, tänkte att den nog inte kommer starta spontant, hade inga tecken på förvärkar, mådde bättre än de flesta andra höggravida, kände mig pigg! Jag tänkte att det blir nog igångsättning den 21:a Mars som jag redan fått tid till.


På morgonen var jag på veckans första CTG-kurva. Den såg fin ut, inte en enda sammandragning och förlossningen kändes långt bort.
Jag åkte hem, lagade mat, hämtade Gabriel på dagis, storstädade Gabriels rum, vi gick en promenad och slängde sopor och jag hoppade över min tupplur på dagen som jag brukade ta. Jag hade sovit lite dåligt i två nätter för jag kände mig för pigg för att sova på kvällarna.


På kvällen satt jag uppe med Fredrik och kollade på fotboll, jag var kanske inte så intresserad, spelade mest candy crush och tänkte på förlossningen. Kände mig jättenervös. Det kunde ju ändå starta precis när som helst.
Kände mig inte så taggad för det. Jag är ju inte precis den som längtar till förlossningen. Mest bävar inför den.

Klockan 23 gick vi och la oss och ca 23:03 kände jag att allt inte var som vanligt. Kände mig lite sjuk? Småfrusen? Och vipps så blev det blött i trosorna! Säger till Fredrik som är uppe på en sekund och hjälper mig till toan där jag sitter och skakar en stund. Visste ju så väl att jag kommer skaka som ett asplöv om det väl startar så jag laddade med varm morgonrock. Hackade tänder som en tok ändå. Livrädd.
Visste inte om det var vattnet som gick eller slempropp som lossnat.

Jag ringde mamma och pappa som tyckte jag skulle ringa till förlossningen. Det gjorde jag. Pratade med en trevlig barnmorska som trodde det var slemproppen och tyckte jag skulle vänta å se om värkarna skulle komma igång. Skulle ringa tillbaka om två timmar om värkarna hade startat.
Jag satte mig i soffan inbäddad med en vetekudde. Försökte slappna av. Kände "NEJ jag vill inte föda än, hoppas det är falsklarm", samtidigt som jag såg en chans att få det överstökat och slippa vara nervös i femton dagar till..


En molande mensvärkskänsla började kännas men kom oregelbundet. Trodde det var förvärkar. Allt kändes så svårt att veta när man aldrig varit med om att förlossningen startat spontant innan.
Vid 02:30 kände jag knappt något längre och var nästan säker på att slemproppen bara släppt och det var inte på G än. Jag skickade Fredrik i säng och gick upp för att fixa lite mat. När jag reste mig kom mer slem och när jag gått runt en stund började otrevlig mensvärks-ont sätta igång igen. Jag åt, kollade på tv, spelade candy crush och försökte få tiden att gå. Började känna ett slags fokus. Det där stora fokuset som jag verkligen har så stor hjälp av när jag föder. Nervositeten lugnar sig lite.

Gabriel vaknade till vid 3 så jag gick och la mig i sängen med honom en stund, Slumrade i en otroligt obekväm ställning när det kom små förvärkar då och då.
Gick ut till soffan igen vid 4. Nu gjorde det rätt så ont vid varje värk, eller förvärk eller vad det nu var. Fick blunda och fokusera. Visste inte hur jag skulle göra med något, när skulle man åka in? Bestämde mig för att man ska ha rejält ont, inte kunna prata när man har värk och plågas rätt rejält, för så är det väl?

Mellan klockan 5-7 måste värkarna avtagit för då sov jag en stund. Vid 7 vaknade Gabriel. Fredrik gjorde frukost och Gabriel lekte en stund. Jag satt fortfarande i soffan och visste varken ut eller in. Ringde mamma som tyckte jag skulle ringa förlossningen igen för att fråga om jag skulle komma på kontroll ändå pga att slemproppen hade gått. Så jag ringde och det var barnmorskan Gudrun, som senare skulle förlösa mig som svarade. Hon tyckte inte jag behövde komma in. Slemproppen kunde ju gå långt innan förlossning och jag hade ju inte ens värkar just då. Vid 8 började värkarna komma igång igen, denna gången med en annan karaktär. Mer plågande, lite knivigare form av smärta. Började ana att de var regelbundna också. Nu fick jag andas lite genom dem och kunde inte prata när de var som starkast.

För säkerhets skull ringde jag dagis och frågade om Gabriel kunde komma till dem om vi skulle behöva åka in för kontroll senare under dagen. Det gick bra. Sedan ringde jag Nina, som tur var. Nina känner mig så otroligt bra och vet nog bättre än mig själv att jag är rätt bra på att hantera smärta och fokusera vilket jag absolut inte tycker själv. Hon var ju med under förlossningen med Gabriel. Hon undrade om jag hade klockat värkarna vilket jag inte hade, kändes som att det blev för verkligt då, nervositeten skulle bara kommit tillbaka. Bäst att bara ta det som det kommer. Men en värk var 5:e minut hade jag iaf, om inte tätare. Jag fick en värk när vi pratade och fick då säga att "jag har värk, kan inte prata", och andas, andas och då säger Nina till mig att jag måste åka upp till förlossningen å det nu!

Jag ringer förlossningen igen och Gudrun svarar. Hon verkar inte tro på att jag fått regelbunda värkar knappt en timme senare men säger att jag är välkommen upp, men måste förstå att jag nog kommer få åka hem igen.
Jag blir stressad. BB-väskan är inte färdig, Gabriel måste till dagis, värkarna blir värre hela tiden (kanske för att jag blev stressad?). Jag pussar Gabriel hejdå och Fredrik tar honom till dagis på rekordkort tid.
 

När dom har gått reser jag mig från soffan och packar ner det sista i BB-väskan, klär på mig kläder och sockar (AJ!), går på toa. Då och då stannar jag och tar emot en värk, hängandes mot diverse grejer i närheten. Men jag känner mig ändå rätt samlad. Fokuset är på topp.

Fredrik kommer hem och ringer taxin som kommer fort. I taxin går det bra. Jag hade sett framför mig hur jag skulle ligga plågad i taxin och lida vid varje gupp och sväng, men nä, värkarna höll sig borta under resan, som ju bara tog ca 5 min, men så dök en värk upp precis när vi stannade utanför förlossningens dörrar. Taxichaffuören fick snällt vänta.

Eftersom jag blev igångsatt med min förra förlossning visste jag inte hur det var att komma in till förlossningen, men det kändes häftigt att det nu var vi som stod där och ringde på klockan och blev mötta av en undersköterska.  Klockan var ca 9:30 när vi kom in. Hade då alltså haft regelbundna värkar i 1 timma och 30 minuter. Jag hade en känsla av att förlossningen skulle gå fort, men ville inte tänka på det. Jag hade ju som mål att få ta ett avslappnande bad och epiduralen som hjälpte mig ganska bra förra gången.

Jag blev kopplad till en CTG som jag i det laget inte var det minsta intresserad av. Var mest obekvämt att behöva sitta fast. Vi väntade på barnmorskan. Jag försökte förstå att vi verkligen satt på förlossningen och antagligen skulle få barn idag! Hur hände det lixom?

Barnmorskan Gudrun som jag pratat med i telefon kom efter en stund och ville känna hur mycket jag hade öppnat mig och hon blev nog lite förvånad för jag var öppen 4 cm och skulle verkligen inte behöva åka hem som hon varnat mig för i telefon! Snarare få ett förlossningsrum!  Tack gud tänkte jag!

Vi fick snällt vänta ett tag till på att få komma till ett förlossningsrum. De hade fullt upp på förlossningen och hann inte vara hos mig mer än nödvändigt. Sex andra omföderskor hade också valt denna morgonen att föda på! Innan Gudrun gick berättade jag att jag ville ha epidural. Hon skulle boka narkosläkare. Även om jag klarade smärtan riktigt bra just nu så ville jag inte tänka på hur smärtan skulle kännas vid 8-10 cm! Det skrämde mig.
 

Efter en stund gick vattnet. Inte allt på en gång, men det kändes tydligt att barnet sjönk ner en liten bit och värkarna blev lite värre igen. Vi ringde på klockan och undersköterskan kom in. Berättade att vattnet gått och jag såg på hennes spända min att detta nog skulle gå ganska fort. Vi fick äntligen ett förlossningsrum med en otroligt obekväm säng. Sjukhusskjortan åkte på och jag bad om extra filtar för att om jag inte håller mig varm så skakar jag så okontrollerat.

Vi blir lämnade igen. Tack och lov att jag klarade mig så bra själv och att jag inte var förstföderska för Gudrun hann inte vara hos oss mer än när hon skulle göra det nödvändiga. Inget stöd alls! Nästa gång hon kom in satte hon nål i handen och tog blodtryck sen var hon borta igen. Ingen narkosläkare i sikte.
Det är nu de värsta värkarna kommer. Jag tar värk efter värk, fokuserar på pauserna, verkligen njuter av att inte ha ont mellan värkarna, tänkter att jag aldrig mer ska föda barn, vill bara ha två barn, ska aldrig göra om detta igen osv.. Men samtidigt är jag hur lugn som helst. Säger ingenting och bara fokuserar. Kanske därför Gudrun aldrig förstod att det gick fort? Smärtan kändes som att en stor hand av sten kramade åt runt midjan det hårdaste som går. Jag tänkte hela tiden på att det inte var någon idé att få panik för då skulle det bara bli tusen resor värre.
 

Tre olika tankar hjälpte mig igenom dessa sista centimetrar;

1. Jag hade läst i en bra blogg under graviditeten om en tjej som utbildade sig till doula (stinalee,s blogg!, alla som är rädda för förlossningen borde läsa hennes förlossningsberättelse!) Där skrev hon " förlossningssmärta är inte farlig, den hjälper dig hela tiden framåt mot målet. Här finns inget att vara rädd för"

2. Gudrun pratade om att de hade massor att göra när hon var inne och satte nålen men hon förklarade att det hade "gått som hejsan" för allihop. Då tänkte jag att det ska bannemig "gå som hejsan" för mig också. Det hjälpte mig att känna mig positiv.

3. Slappna av! Andas! Snart är det över och jag behöver aldrig göra om det igen!

Plötsligt känner jag ett tryck i nästa värk som jag känner igen och inser att jag nog kommit fram till ett stort delmål! 10 cm öppen!? Redan? Fredrik ringer på klockan och undersköterskan kommer in. Jag berättar om trycket jag känner och hon återfår samma spända min som tidigare. Hon går för att hämta Gudrun som kommer fort denna gången!=) Hon känner efter hur mycket jag öppnat mig och med en förvånad min säger hon att jag är 10 cm öppen och får krysta vid nästa värk!

Klockan är 11:40 när Gudrun säger de magiska orden; Innan klockan 12 har ni en bebis!

Jag krystar vid nästa värk. Det gör ondare än jag minns från Gabriels förlossning men då hade jag ju epidural. Jag var så klar i huvudet denna gången, kände och kommer ihåg allt mycket tydligare. När jag krystade nästa gång kändes det som att ryggen hotade att gå av. Fredrik tryckte emot ryggen så det kändes bättre. Gudrun bad mig att "flåsandas" vilket inte var det lättaste när hela kroppen vill trycka av sig själv och man har en badboll mellan benen, men jag andas  och nästa gång jag får krysta så kommer hon ut! Klockan är 11:55, Ebba gråter och min lättnad är större än universum. Hon får komma upp på min mage, men navelsträngen är lite kort så längre kom hon inte=) Fredrik klipper navelsträngen. Sen blir jag sydd två stygn, ammar lite och så får vi ta det lugn en stund.

När Ebba ska vägas gissar vi på vad hon väger. Jag trodde 3500g och Fredrik trodde 3600g. Men Ebba är liten skrutt å väger 3120g och är 49 cm lång. Fina lilla Ebba!

Jag var så glad och kunde inte förstå att jag faktiskt fött barn utan smärtlindring. Förlossnignen blev inte alls som jag förväntat mig med bad och epidural, panik och skräck. Den blev istället helt fantastisk! Mycket, mycket mer smärta än Gabriels förlossning men så mycket smidigare och snabbare. Jag är så stolt som inte fick panik! Paniken kändes inte ens nära någongång, Antar att det är genom sånna här händelser man lär känna sig själv. Jag har förstått nu efteråt att det har aldrig varit smärtan jag har varit så rädd för, den kan jag hantera väldigt bra, jag har varit rädd för allt som kan gå fel och att jag inte kan kontrollera vad som händer. Kroppen kan jag inte styra över.
 

Kan hända att det är något fel med mig och många andra tjejer som precis fått barn, men jag kan absolut tänka mig att göra om detta igen. Jag känner mig nästan förväntansfull inför en tredje gång och kommer inte vara nervös hela graviditeten. Ska istället njuta av den häftiga upplevelsen jag har framför mig! Att föda barn är det coolaste man kan göra!