Riktigt mycket depp.
Stänga in känslor är jag bra på. Att visa mig stark och säker, envis och viljestark är väl en del av mig. Ofta faller jag hårt, för att sedan resa mig och gå vidare som att ingen hände.
Just nu känner jag mig instängd med mina känslor. Dom har ingenstans att pysa ut för jag tillåter dem inte. Man kan inte ha ett alldeles för känslosamt känsloliv som mamma. När Gabriel vaknar ska jag vara glad. Ge honom ett leende, ge honom energi. Har jag för höga krav på mig själv? Om jag skulle vara ledsen i Gabriels sällskap, skulle jag vara en dålig mamma då eller skulle jag bara visa att det är ok att vara ledsen ibland?
Jag vill alltid vara en glad och positiv mamma med energi och lekfullhet. Jag har börjat inse att jag inte alltid kan vara det. Bara för att jag är mamma så är jag fortfarande jag. Ibland behöver jag samla mina tankar och känslor och bara stirra ut i luften. Komma underfund med saker. Försöka bestämma mig.
Jag lever med en kronisk sjukdom. Utåt kanske jag ser ut att trivas ganska bra ändå, och ibland så gör jag det med. Men ibland är det bara skit.
Om man backar tre år, tills jag va 19 år tex, då åt jag precis vad jag kände för. Jag läste nog inte en enda ingrediensförteckning för jag hade ingen allergi och jag visste inte vad en tillsats va, typ. Livet var enkelt.
Men jag har diabetes nu. Jävla skit äckel diabetes. Jag är en hälsosam människa med en hälsosam kropp. En kropp som mår bra, men skyhöga krav. Att ha diabetes och att inte äta mjölk för min älskade bebis skull och att amma för att det är bäst för Gabriel det ställer krav på mig. Krav som jag klarar varjedag.
Men ibland måste jag bara få lägga mig ner. Lägga krav åt sidan. Jag hade kunnat äta precis som jag vill, trots min diabetes, men jag gör inte det för jag kommer bara få igen för det senare. Jag sköter min diabetes ganska så fläckfritt.
Att jag fick diabetes när jag va gravid gjorde inte mitt liv särskillt enkelt. Jag har ingen aning om vart jag vill komma med allt mitt klagande. Jag skulle kunna samla mig här och nu och bestämma mig för att gömma undan all min ledsenhet till ett senare tillfälle, men jag vet inte om det är så smart.
Jag behöver avlastning, men jag vill inte tillåta någon annan att ta för stort ansvar med Gabriel. Jag vet inte varför jag känner så. Jag känner skuld ofta. För att jag inte är tillräckligt rolig en dag, eller inte har gjort tillräckligt stimulerande saker en annan dag. Idag har han tex inte fått komma ut. Bara växlat mellan att ligga på golvet, sitta i babysitter, sitta i knät, men jag har försökt göra honom glad iaf. Och han har inte gråtit. Inte en enda gång idag. Jag vill inte lämna honom ifrån mig särskillt mycket ansvar för att jag tror att bara jag är tillräckligt nogrann. Och jag känner skuld för något som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Jag älskar honom nog för mycket. Så mycket att jag inte ens kan uttrycka i känslor eller ord hur mycket jag älskar honom. Hur mycket han betyder för mig och det är alldeles för viktigt för mig att han mår bra och får ett bra liv.
Redan när han låg i magen kunde jag känna skuld över saker. Tex att det va för högt på tv:n, han kanske inte gillade det!? Eller om jag kände mig ledsen, kanske kände han det och blev deprimerad? Rädslor som plågade mig. Jag vill vara alldeles för perfekt och fin.
I mitt huvud snurrar helatiden att man måste äta var 4:e timma som diabetiker och helst två lagade mål om dagen. Alltså riktig mat. Det snurrar i huvudet på mig ständigt. Fullkornsprodukter, långsamma kolhydrater, inget socker...
Ingen mjölk, måste dricka vatten. Massa vatten. Glöm inte insulin och att ta blodsockerprov. Helst före varje måltid och när jag vaknar. Måste alltid ha frukt och dextrosolsocker med mig. Glöm inte.
Och glöm för guds skull inte bort att vara en glad flickvän och en positiv mamma!!
Älskade älskade frugan!
Du vet ju att du får ringa mej och analysera precis när du vill, det va längesen vi hade ett riktigt analyssamtal, så det är verkligen dags snart!
Alltså du behöver inte vara perfekt, ingen kan vara det, även om jag vet att du gärna vill.
För Gabriel kommer du alltid att vara den bästa mamman hur du än är, du är hans mamma och han älskar dej. Vare sej du visar dej glad för honom hela tiden eller om du är lite mer mänsklig..
Det är inget fel med att släppa på trycket, gråta eller helt enkelt bara ha en dålig dag. Man måste göra det. Och det är ju som du skriver, att Gabriel också måste lära sig att alla inte är glada jämt. Givetvis ska du vara så glad och kärleksfull som du är mot honom, men han kommer nog inte må dåligt om du är ledsen när du är ledsen.
Frugan du kan inte fortsätta stänga in allt, för det kommer inte gå till slut. Jag fattar att diabetesen är ett helvete och att du nästan plågar ihjäl dej själv med alla tankar på mat osv.
Jag önskar att jag kunde få bort tankarna från dej, för jag vill inget hellre än att du ska må bra.
Samtidigt så vet ju både du och jag att ibland känns livet dåligt, och det är kanske då som du måste släppa ut det, istället för att försöka vara perfekt...
Försök sänka kraven på dej själv, jag vet att det är svårt, men det är nödvändigt.
Älskade vännen, jag finns här, det kommer jag alltid göra, vad som än händer!!
<3<3<3
Åh Jennie! :( Du ska inte4 behöva tänka och känna såhär.
Du är en alldeles underbar mamma, på riktigt. Och som Johanna skriver är DU den bästa mamman för Gabriel. Oavsett om du inte är glad och pigg varje dag. Oavsett om han är inne hela dagen, oavsett om du gråter. Att vara ledsen, gråta, vara trött och känna sig nere är mänskligt, mer än mänskligt! Det finns ingen som är perfekt i allas ögon, det kommer aldrig finnas någon heller. MEN, för Gabriel är du perfekt, för Fredrik är du perfekt, för din familj och vänner är du perfekt, trots dina brister. För det är det som gör att du är du! Den människan som vi runt om dig älskar.
Att ha diabetes förstår jag är piss! Även om det låter klyschigt, så blir det lättare med tiden, jag lovar. Men det är svårt och jobbigt i början då det är mycket nytt. Hela livet ändras och man ska helt plötsligt tänka på vad man stoppar i sig och när man stoppar i sig det. Ta prover, insulin gå till läkaren regelbundet och allt det där. Och ja, du sköter det fläckfritt och är superduktig! :) MEN, du glömmer av att leva lite också. Njuta av det som du älskade att äta innan. Snälla, försök unna dig ibland att äta vad du vill när du vill. Bara någon gång i bland. Gabriel mår inte sämre av att du unnar dig ett glas cola eller lite godis någon gång.
Och avlastning tror jag skulle vara bra för din del. Jag menar inte att du behöver lämna bort Gabriel till din mamma eller så. Men kom överens med Fredrik att han förbereder Gabriel inför kvällen kanske två dagar i veckan. Be honom diska emellanåt, hjälpa dig städa och tvätta, annars kommer du gå under! Se också till att bara ni två kommer iväg någon gång. Bara du och Fredrik. En bio eller äta på Oliven en kväll. Bara vara borta i två-tre timmar från föräldralivet, bara vara pojk och flickvän :)
Som du vet ställer jag väldigt gärna upp, om det så bara handlar om en promenad på 1 timma så du får egen tid. :) Självklart en kväll om ni vill gå på bio eller så med. Men det är ju upp till dig vad du vågar och vill :) MEN, du är ingen sämre mamma bara för du vill ha egentid, och låter dig själv vara ledsen. Tvärtom!
KRAAAAM! :)
