Ja här kommer den. Jag har längtat efter att få skriva ner den här. Jag skrev den redan i december för att inte glömma bort detaljerna så den finns i en bok hemma, 15 sidor blev lång! Jag tänkte inte dela med mig av den långa versionen för den börjar flera dagar innan det händer något och då kommer det nog bli långtråkigt för er att läsa och det är ju inte meningen!

Jag älskar min förlossning och saknar den 23:e November varje dag. Jag vill att ni som kanske har en förlossning framför er, eller bara är allmänt rädda för den dagen då det faktiskt kommer ske, även om ni inte ens är gravida än men ändå livrädda för förlossningen precis som jag va ska veta att det behöver inte bli svårt. Det finns förlossningar som tar helt andra vändningar!

Måndagen den 22:a November

På måndagsmorgonen den 22:a hade vi tid på Specialmödravården för Ctg-kurva som jag hade gjort tusentals gånger kändes det som de senaste veckorna, och bedömning för igångsättning pga min diabetes.
Jag va nervös, men inte så jag stördes av det. Det kändes inte verkligt alls. Inom mig skakade jag väl av skräck, men jag trodde vi skulle få åka hem igen.

Min läkare Snezana som jag haft sedan v.25 hämtade mig och Fredrik i väntrummet och bad oss följa med in i ett ultraljudsrum. Där inne vände hon iprincip i dörren och sa: "Jag ska ju bedöma om du ska sättas igång idag eller inte, men jag behöver inte undersöka dig, jag vill sätta igång dig idag i vilket fall."

Jaha? Ingen panik, tänkte jag, men kände såklart paniken komma smygandes. Jag ville för allt i världen inte genomgå en förlossning men jag ville ju ha min bebis. Fredrik och jag fick komma in på förlossningen och vänta i allrummet någon minut sen hämtade hon mig och jag sa att Fredrik kunde stanna kvar för jag kände på mig att detta skulle bli jobbigt.

Mycket riktigt, min hemska läkare med hjälp av en barnmorska ber mig att lägga mig på sängen och slappna av så ska dom stoppa upp lite gel i mig. Slappna av? Vem kan slappna av när en hetsig läkare stoppar upp hela handen i en och bokstavligt talat BOXAR mig inuti? Jag spänner mig enormt för det gör så in i helvete ont, helt obegripligt ont och jag undrar om hon snart inte har slått ihjäl min stackars bäbis!?

Hon kommer fram till att förlossningen inte kommer starta av sig själv på flera dagar och bebisen måste ut innan det. Förlossningen sätts igång och det är bara att vänta. Fredrik kommer in i rummet där han finner mig hysteriskt gråtande, mest för att det gjorde så ONT, men mycket också för att ingen hade frågat om det va okej för mig att sättas igång, ingen hade förklarat vad som kommer hända. Dom hade läst mitt förlossningsbrev där det stod hur extremt rädd jag va och att jag ville veta allt om vad som skulle hända i förväg. Jag visste ju inte om förlossningen skulle starta med en gång eller om det skulle ta flera timmar. Det visste ju såklart inte dom heller, men jag ville ha information och det fick jag inte.

Jag förstod inte då hur jag skulle kunna föda barn när jag inte ens klarade av en igångsättning. Synd för mig att jag inte visste då att det momentet skulle vara det värsta under hela förlossningen.
Fredrik tröstade mig och lugnade mig och fick mig att må lite bättre och Nina kom in på rummet och stöttade mig hon med. Nina är min moster som också va med mig under förlossningen för att jag verkligen ville det och hon är bra att ha om det skulle hända akuta saker och sånt!

Runt 11:00 blev jag inskriven på förlossningen och sen satt vi bara på rummet och inväntade värkar och läste tidningar och pratade lite och så. Jag kunde fortfarande inte fatta att jag verkligen skulle föda barn inom några timmar.


Testar min TENSapparat som jag hade tränat med hemma.

Runt 12:00 börjar jag känna som svag mensvärk som kommer och går. Vi går och äter i cafeterian på sjukhuset och "mensvärken" blir värre och värre. Den har tydliga början och slut.
När vi kommer tillbaka till avdelningen informerar vi BM om att jag har lite ont och att det händer något i alla fall.

Nästa undersökning var kl 16:00 och det va samma som förra, in och rota i mig. Jag skickade ut Nina och Fredrik för det kändes bäst så. En manlig läkare undersökte mig och det gjorde lika jävla ont denna gången men han va lite försiktigare iaf. Han kom fram till att det inte hade hänt så mycket därinne, men på CTG-kurvan som jag hade på mig helatiden kunde dom se att jag hade täta, ganska starka sammandragningar så dom gav mig inte mer gel.

Det gjorde ont, men inte så jag behövde någon medicinsk bedöving. Jag hade min varma vetekudde och min tens, men efter en stund dumpade jag tensen och kom fram till att jag mest tyckte det va obehagligt med bedövningar som bara "kapar topparna". All smärta ska bort, eller så kan man lika gärna stå ut med den kom jag fram till. Det kändes bäst för mig så jag klängde mig fast vid min vetekudde som gjorde mig varm.

Det gjorde ondare och ondare och jag blev räddare och räddare. Vid 15:00 hade dom haft skiftbyte och till min lycka stiger Suzanne in! Hon hade jag träffat i somras när jag va inlagd för diabetesen och hon va en BM i min smak!


Min tjocka bebismage.


Här ser man att bebisen ligger väldigt mycket till höger och det gjorde
så ont under mina revben när han sparkade! Det var något jag längtade
efter att få slippa!

Runt 18:00 händer något. Smärtan håller i sig istället för att komma och gå och då börjar jag spänna mig rejält. Jag visste såklart att det bara blir värre, men jag va så rädd. Jag va så hysteriskt rädd och jag vet inte hur många gånger jag sa att jag ångrar mig. Jag vill inte INTE föda och jag vill inte ha en bebis. Hade jag bara kunnat ångra mig just då så hade jag gjort det. Tur att man inte kunde!

Jag va så rädd. Jag har aldrig varit så rädd tidigare. Smärtan blev värre och 18:22 går vattnet. Det knorrade plötsligt till i min mage riktigt högt och jag trodde något va fel. Jag gråter och gråter  och Fredrik gör sitt allra bästa för att trösta mig. Nina hämtar barmorskan som konstaterar att vattnet gått och ger mig snygga nättrosor och en jättebinda efter att hon övertalat mig om att det inte blir kejsarsnitt.

Hon blev tvungen att vara lite hård mot mig fär ett tag för jag va verkligen så hysterisk. Jag kunde bara inte förstå varför dom inte bara kunde ta bort min rädsla, ge mig ett kejsarsnitt. NU! Jag är glad att det inte blev så=) Suzanne undersökte mig, vilket jag till en början totalvägrade för jag visste hur ont det skulle göra, men jag va tvungen att ge mig till slut för hon va ju såklart tvungen att undersöka mig. Ja va öppen nästan en cm, och det gav mig om möjligt ännu mer panik,
- Såhär ont, och 9 cm kvar att öppnas!?


Smärta, lidande och hysterisk rädsla.


Ctg-apparat. Bebisens hjärtljud va fina på 140 och jag hade precis haft
en sammandragning.

Suzanne bokar Förlossningsrum nr 1 som har badkar och undersköterskan Maggan tappar upp ett bad till mig. Jag går på darriga ben mot förlossningsrummet och tänker tusen tankar. Väl på rummet klär Fredrik av mig kläderna för jag darrar som ett hjälplöst asplöv och har fortfarande sjukt ont och det håller i sig helatiden. Det ger mig ingen paus.
När jag kliver ner i badet känns det mycket bättre. Värmen gör så att jag slutar skaka och spänna mig vilket resulterar i att värkarna kommer och går, ger mig pauser. Just då får jag lite positiv energi. Jag är så tacksam för varje paus som verkligen är helt smärtfri och jag till och med kan le lite ibland. I badet kommer slemproppen och ännu mera vatten och det är en så lustig känsla att inte kunna stoppa. Som att inte kunna hålla sig när man är kissnödig nästan. Fredrik tyckte det va äckligt när slemproppen gick i vattnet då det blev lite slemm överallt=) Men det är sånt man får ta! Jag kunde inte brytt mig mindre..


Lite peppning innnan badet!


Jag vet att detta är en ganska utlämnande bild, men man ser ju faktiskt
inget som man inte borde se, och det är en viktig bild för det va en stund
som jag mådde lite bättre. En underbar känsla mitt i allt det jobbiga!

Efter en stund och några värkar gick jag upp ur badet. Kissade och det kom mer vatten. Jag fick sjukhusskjortan och tog på mig varma sockar mellan värkarna. Jag blev lite mer positiv helatiden för jag hade så underbar stöttning och barnmorskan va jättebra! Hon lovade mig en epidural som jag hade bestämt mig för att ta redan innan. Hon gjorde en ny undersökning en stund efter badet och nu hade jag öppnat mig 2 cm. Hon ringde på Narkosläkaren som skulle lägga EDA:n redan då för att det kunde ta tid. Nu va klockan ca 19:30.

När jag legat på sängen en stund och fått en kanyl på armen för allt dropp jag kanske skulle behöva senare (värkstimulerande, glukos och blodtryckshöjande)  kände jag för att bada en gång till så det gjorde jag. Jag skakade konstant om jag inte fick värme.
Fredrik kollade mitt blodsocker varje halvtimme under hela förlossningen så det blev några stick i fingrarna, men det va nödvändigt för om jag skulle fått lågt blodsocker under värkarbetet eller krystfasen så skulle jag inte ha orkat någonting.

Vid 20:15 står det i min journal att jag har etablerade värkar. Då låg jag bara i sängen och tog mig igenom dessa. Jag hade CTG:n på mig så BM, Fredrik och Nina kunde se när värkar va påväg och hur starka dom blev. Det va skönt att höra dem säga att det verkligen va en stark värk när det gjorde ont för då visste jag att jag inte bara va klen. Det skulle gjort jävligt ont på vem som helst. Någongång där ville BM att jag skulle testa lustgasen. Jag hade bästämt mig redan innan att jag verkligen inte ville, men jag testade några andetag och det va som väntat det värsta jag gjort. Jag gjorde säkert inte rätt, men jag tappade kontrollen över smärtan totalt kändes det som. Blev helt yr och kände inte av olika kroppsdelar så den slängde jag iväg. UCH!


CTG kopplas på.

Vid 21:15 kommer narkosläkaren och ska sätta EDA:n. Tack gode gud! Vilken lättad det va! BM gjorde en undersökning och jag va öppen 4 cm. Perfekt!
EDA:n sattes och det kädes inte alls. Bara en läskig känsla i ryggraden men inget som gjorde ont. Fredrik sa efteråt att nålen va gigantisk.
Det blev skiftbyte lite efter 21:00 och jag fick en ny BM som heter Helena och en undersköterska som heter Bodil. Dom va jättesnälla båda två. Bodil tog blodtrycket på mig var 5:e minut för EDA kan göra att man får för lågt blodtryck, men det blev inte farligt lågt. Smärtan försvann efter 20 minuter och kvar fanns endast ett tryck nedåt. Ett Gigantiskt tryck nedåt! Herregud! Men det gick definitivt att leva med. Helena satte en skalpelektrod på bebisens huvud för att jag skulle slippa ha CTG- banden runt magen men så att dom ändå kunde läsa av bebisens hjärtljud.
Bodil stoppade om oss, jag fick sitta i en gungstol, Fredrik på en stol jämte mig och Nina bäddade ner sig i min säng=)

Där satt vi och slumrade en sluten stund.


Lycka är att få EDA när man ska föda barn!

När vi slumrat en stund började jag få tillbaka smärta på vänstersidan. Vänstra låret, rumpan och bak i ryggen började göra ganska ont igen så vi ringde på Helena som ringde på narkosläkaren som efter en stund kom in igen och försökte göra något åt det, men det funkade inte så jag fick stå ut med smärtan ändå. Det gjorde ont, men det va bättre än förut.

Helena kom in med jämna mellanrum och undersökte hur mycket jag hade öppnat mig, men nu va det inte alls lika hemskt längre för nu hade jag ju öppnat mig några centimeter! 5, 6 och 7 cm passerade och ibland kom hon in med en apparat som hon tryckte mot magen så lät den ganska högt för hon ville väcka bebisen så hon såg att hjärtljuden gick upp ordentligt, vilket det gjorde varjegång.

Vid 7 cm började det gå lite sakta så det värkstimuleradedroppet kopplades in. Jag blev lite rädd att det skulle börja göra ont. Jag kände att värkarna blev starkare och trycket blev större, men jag höll mig relativt lugn. Jag började bli nervös inför krystnignsfasen.

Vid 23-00 fick jag in en gåstol som jag skulle ställa mig upp och luta mig lite mot, det hände inte så mycekt när jag bara låg ner så hon höjde droppet och jag ställde mig upp mot gåstolen en stund. Fredrik och Nina småpratade lite om hur det gick till när jag och Fredrik blev ihop. Vi kom fram till att varken jag eller Fredrik va ute efter en relation när vi träffades , ändå blev vi tillsammans. Tur va väl det annars hade vi ju inte fött barn den nästkommande morgonen!


Inte så upphetsande bild, men jag va svullen som en flodhäst och höll på att
somna ståendes.


Liknar jag en pensionär?

Efter en stund orkade jag inte stå upp mer så jag la mig. Helena kände om jag öppnat mig något mer. 7.5 cm så det gick lite sakta just då. Hon höjde droppet lite till. Helena bad mig testa om jag kunde kissa så jag gick de få, men plågsamma stegen till toan för att inse att jag inte kunde kissa så hon tappade mig på urin. Inte någon angenäm upplevelse direkt. Runt 02 började EDA:n släppa och jag kände av värkarna mer och mer. Otroligt nog så hade jag lugnat ner mig. Fick inte panik. Andades precis som man ska. Min kropp bara tog över och agerade. Jag hade insett att jag måste göra det här.
Det gjorde fruktansvärt ont, jag andades och andades och värkarna blev starkare oh starkare. Fredrik la kalla handdukar på mig helatiden för jag va så extremt varm. Någostans där, mitt i de jobbigaste värkarna blev jag positiv. Jag kommer ihåg att jag tänkte att:
- Jag klarar detta, jag är stark. Jag kan föda ett barn. Det kommer att gå bra.

Jag va så långt, långt inne i mig själv. Kroppe bara gjorde. Det va som att hjärnan hade somnat för en stund. Slutat att lägga sig i vad kroppen behövde göra. Jag slutade vara rädd, även om det gjorde jävligt ont just då.

Fredrik va det allra bästa stödet man kan ha på en förlossning. När värkarna tog fart igen sa jag inte mycket. Jag sa till när han skulle kyla handdukarna igen och när jag va törstig, men han sa så stärkade saker. Jag beundrar honom verkligen för hur bra han va och för hur bra han stöttade mig. Jag kände mig verkligen trygg med honom. Nina va ett underbart stöd hon med, det va skönt att ha med någon som faktiskt genomgått två förlossningar varav en riktigt svår! Hon visste vad jag gick igenom!


Kallahanddukar rekomenderas vid barafödande!


Denna bilden älskar jag. Jag kommer absolut inte ihåg att den togs,
men det är jag glad för att den finns!

Från 02 till 04 låg jag bara och hade jätteont. I pauserna slumrade jag till och somnade, så avslappad va jag. Det kunde man aldrig tro att jag skulle bli i början av förlossningen. Jag lyckades i varje paus glömma att det skulle komma en ännu värre värk om bara någon minut och på det viset lyckades jag samla kraft helatiden.

Helena höjde helatiden droppet så det blev jobbigare, men hon såg ju att jag klarade av det. Vid 04 började smärtan så smått övergå i ett extremt tryck nedåt. Det är en fashinerande kraft vill jag lova! Man kan inte fatta hur det känns förrän man har känt det. Jag började trycka på så smått för det gick inte att motstå. Jag va 9 cm öppen  menjag fick trycka litegrannn ändå. Helena ville att jag skulle ändra ställning så jag öppnade mig den sista centimetern med och så att bebisen skulle tränga längre ned i förlossningskanalen. Det krävdes en enorm ansträngning för att ändra ställning just då. Jag kom upp ståendes på knä efter några minuter tror jag.

Jag har vaga minnen härifrån för jag va så långt inne i mig själv, hörde vad Bm, Fredrik och Nina sa till mig men svarade  inte särskillt ofta. Att stå på knä va fruktansvärt jobbigt och obekvämt. Varjegång det kom en krystvärk tog jag i med helakroppen och tillslut fick jag så ont i armarna att jag inte längre kunde vara kvar i den ställningen. Jag hängde alltså med armarna över sängkanten som va uppfälld. Jag fick lägga mig på sidan men det tog sin tid innan jag tog mig dit med..


Mellan ställningsbytandet hamnade jag i denna ställning. Så kan man
ju definitivt inte föda barn, men det va skönt en stund.

Tillslut kom jag fram till att jag ville föda genom att ligga på sidan. Det kändes absolut skönast. Droppet höjdes  och trycket blev starkare. BM tyckte jag hade för korta värkar. Jag tyckte inte att krystningsfasen gjorde ont. Det va en befrielse. EDA:N gjorde ju inte längre någon verkan så jag va bedövningsfri. Det känns skönt att jag gjorde det så bra ändå. Helena som läst mitt förlossningsbrev sa till mig någongång mitt uder krystningsarbetet att hon va imponerad av hur en så smärträdd tjej som mig plötsligt blivit så motiverad och stark. Hon frågade om jag ville ha någon bedövning men jag ville verkligen inte. Det gick bra!

Ja, jag bajsade på mig. Men just då bryr man sig så lite. Helena berättade att 99% av de som föder barn gör det och det va ingen dramatik runt det. Jag tömdes på mera kiss så bebisen skulle få det enklare att komma ut och sen va jag helt öppen! Alla 10 cm runt 04:30!

Det gick sakta. Jag krystade och krystade och hann med att trycka allt jag hade ungefär 2-3 ggr på varje krystvärk. Varjegång jag krystade kände jag hur han kom längre ner, men så åkte han in lite varjegång jag slappnade av. Det ska vara så, men man blir så arg. Man vill ju bara ha ut bebisen! Till och med jag som aldrig trodde jag skulle få den känslan ville bara ha ut honom! Och det va inte långt kvar!

Jag höll i Fredriks hand och tryckte allt vad jag kunde. Nina stod med BM och undersköterskan och tittade fashinerat på. Äntligen säger Helena att hon ser huvudet och att bebisen har mycket hår! Det gav mig så mycket motivation och hon frågade om jag ville känna. Det ville jag inte, men där emot gjorde Fredrik det! Det tyckte jag va modigt av honom! Nina frågade om det sved men det gjorde det inte än.
Dom fortsatte att höja droppet. Det började med 10 tidigare på kvällen och när han skulle ut låg droppet på 300! Det tryckte kan jag lova! Tillslut tyckte Helena det gick för sakta ändå så hon och Bodil fick ta över lite. Dom la mig på rygg vilket va otroligt obekvämt, sen smörjde Helena lite olja runt öppningen och hjälpte till lite. Jag tyckte för allt vad jag va värd och tillstut sved det till ordentligt! Det va huvudet som kom ut! nästa värk kom hela kroppen och det sved, men sedan va all smärta totalt försvunnen. 06:32 kom Gabriel till världen!

Jag blev helt tom på alla känslor. Jag kände mig nästan nyfödd jag med. Kände inget annat förutom lättnad. Mitt i min enorma lättnad kom jag på att jag borde lyssna efter bebisskrik och då hörde jag honom. Det va underbart!
Jag visste inte om jag skulle gråta eller inte, men någon liten tår kom det.
Jag fick upp honom på magen och det kändes inte som att det va verklighet. Jag fick pussar från Fredrik och beröm från alla Barnmorskor (det hade kommit in en till) och undersköternskan och Nina. Alla sa Grattis och jag kunde bara kolla på Underverket Gabriel som såg ut precis som jag hade trott. Det kändes verkligen underbart just då. Han va så vacker och tog bröstet direkt!


Första bilden på Gabriel, bara några minuter gammal och fortfarande svullen
och lite grå i huden.

Jag är så otroligt stolt över att jag klarade av det så bra trots min stora rädsla i början. Det gick så bra tillslut och jag kände bara någon timme senare att detta kan jag tänka mig att göra om igen. Det är verkligen värt allt jobbigt och all smärta!
Jag behövde sys några stygn men det kändes inte alls. Jag va så lättad och så glad. Fredrik fick följa med Gabriel till Neo för han fick lågt blodsoker som väntat eftersom att jag har diabetes. Jag och Nina fikade lite sålänge och jag fick kissa och så.

Inget gick fel. Gabriel mådde bra under hela förlossningen, ingen dramatik uppstod. Det gick bara så bra!

Jag kommer definitivt föda barn igen och jag kommer inte vara lika rädd!


Ingen bra bild, men såhär blek och trött kan man se ut efter en förlossning!


Nyfödd liten bebis!


Gabriel Tintin
3735 gram
53 cm

Och där va den sagan slut!=)