Kärlek är en känsla som man kan se. Kärlek kan kännas underbart och fantastisk likaväl som hopplöst och ont.
Man kan känna att man dansar på rosa, fluffiga moln eller ligger krossad i en hög på marken.

Kärlek är för dom flesta något bra, men för många också något som inte finns. Alla är inte älskade  eller har någon att älska. För dem är kärlek antagligen något abstrakt, långt, långt borta. Jag tror dom känner tomhet. Jag tror det är dem som inte får växa upp med kärlek som blir antingen dom riktigt starka, eller dom riktigt dåliga människorna. Jag undrar ofta om dom som kan med att starta krig, mörda, våldta, misshandla osv har fått någon kärlek i livet? Eller har dom blivit galna av kärlek som slutat med smärta?

Kärlek kan få människor att begå stora misstag, eller bli riktigt modiga. Kärlek kan få människor att känna sig maktlösa, obeskrivligt lyckliga eller trygga. Kärlek är nog den starkaste känslan, kärlek är det som vareda människa strävar efter.

Jag tror det viktigaste är att man får starta livet med kärlek, för även om man inte kommer ihåg sina första år senare i livet så påverkar det nog vem man blir. Fick man kärlek från den allra första stunden så blir man nog en bra människa. Man måste vara älskad av de man startar livet med, sina föräldrar. Får man inte det har man nog svårt  att känna sig bekräftad resten av sitt liv.

Min kärlek går till min egen lilla Familj Fredrik och Gabriel. Gabriel är skapad av kärlek och kommer alltid genom hela sitt liv, sålänge jag och Fredrik finns känna att han är älskad. Mest älskad i hela världen.

Jag älskar ju såklart min familj med, alltså mamma och pappa och mina bröder och min mormor och min moster och mina kusiner och resten av min släkt, men det hoppas jag ni förstår=)