Jag tänkte att jag skulle skriva lite om min diabetes för er som är intresserade. Jag har läst runt lite på internet och det finns vissa som har det, som önskar bli gravida men inte vet hur dom ska hantera sin diabetes undertiden.

Inte för att jag är någon diabetesexpert ännu, men jag har ju lärt mig endel om sjukdomen sen jag fick den konstaterad 6/8-10.

Jag trodde att jag va en helt vanlig gravid tjej, vilket jag väl va med, men jag visste inte om, eller misstänkte att jag hade diabetes innan jag va på en vanlig graviditetskontroll på MVC. Där tar man blodprover varjegång för att kolla järnvärdet och blodsocker och lite sånt. Många kan ju drabbas av graviditetsdiabetes, men det är oftast ärftligt och vanligast bland "lite större" kvinnor.
När min barnmorska mätte blodsockret och resultatet blev 25 ville hon att jag skulle genomgå ett glukosbelastningstest. Jag fick tid till dagen efter, men förstod inte så mycket av vad detta innebar.

Senare under dagen hade min BM tagit reda på mer om vad man bör göra när gravida har så högt blodsocker så hon hade ringt någon expert på sjukhuset som förklarade för henne att jag genast borde få en tid till specialmödravården för blodprover och ultraljud.
Hon ringde mig och informerade mig om att vara på sjukhuset kl 10 dagen efter. Jag började bli ganska oroad!

Jag kom till sjukhuset, blev inkallad av en läkare som kollade min journal, höjde på ögonbrynen och utbrast: Du har definitivt diabetes, du blir inlagd på förlossningen nu med detsamma.

Denna läkaren är en stressig typ. Jag fick världens chock, började gråta hysteriskt för jag fattade ingenting, hur det ens kunde bli så. Hon förklarade ingenting för mig, sa bara att det kommer bli bra och sånt.
Hon förklarade att det fanns en risk att bebisen inte mådde bra så hon skulle göra en ordentlig ultraljudsundersökning, så medans jag grät och grät så gjorde hon ett ultraljud. Allt såg perfekt ut, bebis mådde bra, va lagom stor och hade inte tagit skada.
Jag fick ta hur mycket blodprover som helst och sen la som in mig på förlossningen.

Jag ringde till Fredrik och mamma och pappa och bad dem komma med grejjer till mig eftersom att jag inte hade planerat att bli inlagd helt plötsligt. Fredrik ringde även till jobbet och sa att jag hamnat på sjukhus.
Sen kom Lars, min diabetessjuksköterska in på mitt rum och förklarade en massa om diabetes för mig. Jag fick testa ta insulinsprutor och blodsockerprov. Det va hur mycket info som helst på samma gång.

Helt sjukt kändes det att plötsligt ha fått en kronisk sjukdom som man knappt visste något om, men jag lärde mig snabbt och nu är det inte längre några problem. Man måste bara planera sin mat bättre, äta mer regelbundet och hyfsat nyttigt. Hellre långsamma kolhydrater och sånt, som alla egentligen ska välja.

Ett sundare liv helt enkelt.

Att vara gravid med diabetes kan dock vara lite trixigt. Man bör ju hålla blodsockret jämt och lågt för barnets skull, och såklart för sin egen kropps skull. Det sliter på kroppen om det är högt eller lågt.

Mitt långtidsblodsocker (Hba1c) Har inte legat högre än 4.4 och det är väldigt bra. Därför blev ju inte Gabriel en större bebis än genomsnittet.

Nästa gång jag blir gravid kommer det dock att bli svårare för då kommer jag ju ha diabetes från början. Innan man blir gravid när man har diabetes ska man prata med sin diabetesläkare om att man planerar att bli gravid så att man kan ta ett Hba1c och kolla så man inte har för högt värde då det kan skada bebisen de första veckorna. Det blir högre missfallsrisk och större risk för missbildningar.

Just nu är det ganska svårt för mig att hålla en jämn nivå då jag fortfarande har några procent betaceller som tillverkar insulin kvar i kroppen. Dom är olika effektiva olika dagar beroende på hur man mår och hur samspelta dom är med alla hormoner som finns när man ammar.
Jag skulle kunna sköta diabetesen bättre än vad jag gör just nu med det är svårt att komma ihåg alltid när Gabriel behöver uppmärksamhet och allt annat jag gör om dagarna. Men det kommer troligtvis bli enklare när ja slutar amma.