Min första kärlek var verkligen en stor kärlek och den va besvarad.

Jag va inte en såndär tjej som blev kär i idoler och hängde upp en massa plancher på väggarna och drömde om att en stor stjärna av något slag skulle bli kär i mig tillbaka..
Nä, jag va ingen drömmare, jag blev kär i han som jag va någorlunda säker på att jag kunde få på riktigt. Och det fick jag. Det va en fantastisk kärlek.

Första stora kärleken är speciell. Man tror inte att den ska ta slut men den gör det. Kanske inte kärleken i sig, men förhållandet. Det dyker upp simpla små problem och när man är liten så gör man slut om det dyker upp ett problem. Man kämpar inte för olikheter ska inte finnas. Men kärleken finns fortfarande kvar vilket resulterar i ett heartbreake.

Herregud vilket heartbreake jag hade. Det tog tid att läka kan jag lova. Jag blev inte dumpad, det va jag som dumpade och det va jag som gav upp, ändå blev det MÅNGA tårar den våren. Jag tror inget heartbreake kan slå det första egentligen. Det kan vara så mycket värre och så mycket större senare i livet, men det första heartbreaket kommer man alltid ihåg.

Som tur är kommer det fler, till och med bättre kärlekar. Kärlekar värda att kämpa för!