Jag sitter här med världens chock. Alltså jag tror verkligen på änglar och änglavakt efter denna kvällen, det kan ni skriva upp. Notera!!

Jag nattade Gabriel som vanligt. Det går till så att efter att han badat/tvättats går vi in till Pappa Fredrik och säger godnatt, sedan går vi in till sovrummet och drar ner persienner. Jag lägger Gabriel i sängen medans jag hämtar en pyjamas i byrån brevid. Gabriel tumlar runt i sängen lite, under nogrann bevakning. Jag tar på honom pyjamas, släcker lampan (som numera finns i sovrummet) och det blir mörkt i rummet. Allt är i sin ordning, tror jag.

Gabriel var jättetrött och jag anade att han skulle somna fort. Han slöt ögonen innan jag ens lagt honom tillrätta i min famn. Jag gav honom nappen men han spottade ut den igen. Konstigt tyckte jag, men gav honom den igen. Han tog den. Han kunde inte riktigt slappna av och det tyckte jag också var konstigt eftersom han var riktigt trött och då brukar somna fort. Jag la honom i sängen och la mig jämte honom och han verkade tycka det var bättre. Men så började han tumla runt och spottade ut nappen igen. Jag började fundera på om magen spökade!?

Jag tog upp honom i famnen igen, stoppade in nappen och försökte få honom att slappna av. I mörkret ser jag att han börjar göra konstiga grimarser och jag blir riktigt orolig. Han ser verkligen ut att typ ha ont eller något annat som jag inte kan förstå. Av ren instinkt eller något känner jag i munnen och börjar fundera på tänder. Plötsligt känner jag något i munnen. Något stort, kantigt, Konstigt! Mitt hjärta typ stannar och jag undrar vad tusan det är jag känner. UT skulle det iaf  och jag fick ut det. Med Gabriel i famnen och den konstiga saken i handen tar jag typ ett hopp fram till lampan i fönstret och tänder den och ser att jag i min hand har en dragkedja. En fyrkantig sak med den som man drar i på. En PERFEKT sak att kilas fast i halsen. Jag kan inte tacka gudarna och himlens alla änglar nog för att Gabriel lever. Det hände inte ens något. Men dragkedjan måste varit i hans mun i säkert 10 minuter, utan att han satt den i halsen.

Den måste hamnat där när Fredrik och Gabriel lekte i sängen när vi kom hem idag, för Fredrik hade den i fickan för hans tröja hade gått sönder. Han visste såklart inte att han tappat den i sängen. Gabriel måste sedan ha hittat den när jag la honom i sängen för att hämta en pyjamas. Lyckats stoppa den i munnen utan att jag såg och sedan lyckats förvara den i kinden eller något under tiden jag försökte få honom att sova, för han kunde ju suga på nappen. Inte konstigt att han spottade ut nappen först.

Förstår ni vilken OFANTLIG tur vi hade? Den är verkligen perfekt utformad för att kila fast i halsen och INTE kunna komma ut. Jag blev så otroligt rädd när jag kände den i hans mun och ännu räddare när jag såg hur perfekt den var för att fastna i halsen.

Nu förstår ni nog varför jag verkligen tror på vakande änglar. Jag är den tacksammaste människan på jorden just idag och plötsligt kändes allt jag ville ha gjort ikväll totalt oviktigt. Jag ska därför bara gå och lägga mig. Allt utom Gabriel tappade sitt värde och jag vill bara höra honom andas.

Godnatt.